En tillbakablick i nutidens historia

Gulfkriget och dess orsaker

Iraks forne diktator Saddam Hussein, kom till makten i Irak 1979. 1980 hade han dragit in landet i krig mot Iran. Detta krig var oerhört kostsamt, så Irak tvingades låna pengar av Saudiarabien och Kuwait. Sammanlagt lånade man en summa av 640 miljarder kronor. Efter krigets slut 1988 skulle pengarna betalas tillbaka. Men Irak invaderade istället Kuwait. Detta blev den direkta orsaken till en ström av FN-resolutioner som kastade skulden på Irak och som slutade med USA:s krigståg och Gulfkriget. Den bakomliggande konflikten gällde olja och oljepolitik. Gulfstaterna med Saudiarabien i spetsen hade medvetet hållit oljepriserna låga för att skapa goda oljepolitiska relationer till USA. Andra länder i OPEC, som Irak, Iran och Indonesien, har velat stabilisera priserna på en högre nivå, för att kunna portionera ut sina oljetillgångar under en längre tid. Därför var det en hård dragkamp om produktionskvoter inom OPEC mellan Irak och Iran vid krigets slut. Båda länderna var i stort behov av valutaintäkter för att reparera sina krigsskador.

Samma dag som vapenvilan trädde i kraft mellan Iran och Irak gick Kuwait i spetsen för att återkräva pengar för de skulder som Irak ådragit sig under kriget. Vidare genomförde Gulfstaterna, återigen med Kuwait och Emiraten i spetsen, klara brott mot sina produktionskvoter. Irak uppfattade detta som ett medvetet ekonomiskt sabotage och krävde att deras miljarder i krigslån skulle avskrivas. Efter ett OPEC i juli 1990 började Irak att skramla med vapen och mobilisera sitt pansar. Avsikten var att pressa Kuwait att ändra sin politik, både med avseende på skuldåterbetalningen och på politiken. Irak hade enligt egen utsago slagits för sina arabiska bröder mot perserna från Iran och såg därför Kuwaits handlande som svek.

Gulfkriget startade alltså inte med Iraks invasion av Kuwait, utan samma dag som vapenvilan slöts mellan Irak och Iran, den 8 augusti 1988. Skälen till detta påstående stöds av USA:s intresse att stödja vissa Gulfstater inom OPEC. USA uppmuntrade direkt ledningen i Kuwait att inte bara stå på sig i skuldfrågan utan också en gång för alla knyta ihop tvisterna till Ramalaihfältet och de omstridda gränsdragningarna till Irak. Detta rörde omedelbart vid djupgående historiska motsättningar och gav konflikten en mer oförsonlig och ”ideologisk” karaktär.

En annan orsak som gjorde att Saddam Hussein invaderade Kuwait var att vid ett möte i Bagdad mellan ett antal arabländer, några månader innan invasionen, där lyckades Irak få med Saudiarabien och Egypten på en skrivning. I den står att USA är medskyldigt till Israels statsterrorism mot Palestina och ockupationen av södra Libanon som stred mot FN-stadgan. Detta var ett led i Saddam Husseins försök att framstå som palestiniernas främste beskyddare.

Under sommaren 1990 hade den irakiska ledningen flera samtal med tjänstemän får det amerikanska utrikesdepartementet. I dessa samtal gav amerikanerna uttryck för att de inte skulle ingripa vid en eventuell konflikt mellan Irak och Kuwait. Samtalen finns dokumenterade så pass väl att de tvingade fram ett utskottsförhör i kongressen. Då försvarade sig UD att Saddam Hussein missförstått det hela. Det ligger när att tro att USA:s ledning ville ha en konflikt för att sedan ingripa och skapa balans och samtidigt säkra kontroll över oljetillgångarna.

Detta tillsammans med Kuwaits utmärkta läge i Persiska viken gjorde att Saddam Hussein, den 2 augusti 1990, invaderade landet.  

Förlopp

Irakiska trupper tar sig över den Kuwaitiska gränsen samma dag. De möter svagt motstånd i form av enstaka trupper. De irakiska marksoldaterna avancerar mot huvudstaden Kuwait City samtidigt som luftburna trupper landsätts strax utanför. Bara efter några timmar har Irak tagit kontrollen över staden. Under natten fortsätter striderna så mitt på dagen den 3 augusti har Irak tagit kontrollen över praktiskt taget hela Kuwait. Den regerande emiren i landet flyr över gränsen och in i grannlandet Saudiarabien.

I New York samlades FN:s säkerhetsråd och fördömde snabbt Iraks handlingar. Det ledde fram till resolution 661, den 6 augusti 1990. Det innebar att den irakiska aggressionen mot Kuwait omedelbart skulle upphöra och FN:s medlemsstater uppmanades att inleda fullständiga ekonomiska sanktioner mot Irak tills landet dragit sig tillbaka från Kuwait. Sanktionerna omfattade stopp för all handel med Irak och omvärlden, stopp för allt utbyte av tjänster och frysning av Iraks ekonomiska tillgångar i utlandet. Medlemsstaternas flottstyrkor bemyndigades att, om så krävdes, med vapenmakt upprätthålla en sjöblockad. Endast rent humanitära leveranser skulle enligt resolutionen kunna undantas och då efter en särskild prövning.

I flera dagar hade nu USA börjat mobilisera militära styrkor till Saudiarabien och persiska viken. Denna operation som kallades Desert Shield (Ökensköld) gjordes för att avskräcka Irak från att fortsätta angreppet. Samtidigt arbetade USA intensivt för att etablera en koalition, som slutligen kom att bestå av flera västländer och västvänliga arabstater. På det här sättet fick styrkeuppbyggnaden i Saudiarabien en multinationell profil, med även en arabisk del som var viktig för USA i det politiska spelet.

Ockupationen fortsatte utan avbrott hela sommaren fram till i oktober 1990. Då ställdes USA och dess allierade inför ett svårt strategiskt val. Antingen skulle stridskrafterna i Gulfområdet utformas för en lång och obestämd närvaro eller också skulle alla tillgängliga resurser samlas till en styrkeuppbyggnad som, när den väl var avslutad, inte skulle kunna vidmakthållas någon längre tid. Man kom att välja det senare alternativet varpå utvecklingen obönhörligen gick mot en väpnad konflikt.

Den 29 november beslutade FN:s säkerhetsråd med 12 röster mot 2 att tillåta ”alla nödvändiga medel” efter den 15 januari 1991 för att tvinga Irak ut ur Kuwait och att ”återupprätta internationell fred och säkerhet”. Tiden från den 29 november tills dess att tidsfristen löpte ut utnyttjades för att lösa konflikten med politiska medel. Den 9 januari 1991 gjordes ett sista försök att undvika en väpnad konflikt. USA:s utrikesminister James Baker och hans irakiske kollega Tariq Aziz samtalade i över sex timmar i Genève utan resultat.

Den 15 januari 1991 gick Iraks tidsfrist ut. Amerikanske generalen Norman Schwarzkopf ledde de allierades styrkor och beordrade flygattacker mot strategiska mål i Irak. Operation en Desert Shield hade numer övergått i Desert Storm.

Kriget delades in i två faser. Först började man med fem veckor av intensiva bombningar för att minimera de allierades förluster. Man slog ut Iraks strategiska vapen och luftövervaknings system.

På morgonen den 23 februari inleddes fas två som var en kraftig markoffensiv. Den 24 februari på natten bryter de allierade in i både Irak och Kuwait. Kuwait City befrias från Iraks sju månader långa ockupation efter ett par dagar. Men det tog ytterligare två dagar innan striderna i Irak helt var över.

Den 28 februari klockan 06:00 utbrister den amerikanske presidenten, på en presskonferens, att ”Kuwait är befriat, Iraks armé har besegrats”.

Följder av konflikten

Konsekvenserna av Gulfkriget har varit överlägset negativa.  Upp till en kvarts miljon män, kvinnor och barn dödades eller dog som en direkt följd av det USA-ledda FN-angreppet mot Irak.  Enligt Ken Livingstone, brittisk parlamentsledamot (The Independent 11 mars 1991), ca 1,8 miljoner människor hade blivit hemlösa.  Iraks elnät, vattenförsörjning, avloppsanläggningar, telekommunikationer, sjukvård, jordbruk and industriella infrastruktur hade I stort sett total förstörts, vilket lade grunden för epidemier och hungersnöd.  Krig och sanktionerna har på ett decennium förvandlat ett av arabvärldens mest utvecklade länder till et fattigt u-land. Enligt FN:s speciella sändebud I Irak Martti Ahtisaari, som senare blev president I Finland, har Irak blivit “ett land som har bombats tillbaka till ett förindustriellt stadium for lång tid framåt”.

Oljeindustrin var likaså bland de främsta måltavlorna för flyganfallen.  Två tredjedelar av den irakiska oljeproduktionen slogs ut under kriget.  Fortfarande I mars 1991 stod 650 av 1330 oljekällor I brand, och den fräna röken spreds hundratals kilometer.  Den irakiska militären dumpade stora mängder kuwaitisk olja I Persiska viken, vilket skapade ett oljebälte på över 600 kvadratkilometer.  En del har argumenterat för att Gulfkriget innebar miljöförstörelse I en omfattning vi aldrig sett tidigare.

Något som har haft mycket uppmärksamhet under senaste 13 år är den s.k. “Gulf War Syndrome”.  Läkare som undersökte det första utbrottet bland soldaterna från Indiana, fastslog att soldaterna led av “stress” kanske orsakat av återanpassningen tillbaka till civilt liv.  Tusentals soldater som hade varit helt friska så länge de deltog I kriget blev sjuka efter hemkomsten.  Deras symtombild var förbryllande.  Alla klagade på kronisk trötthet.  Många anmärkte på värkande muskler.  Uppsvällda och smärtande leder, huvudvärk och minnesförlusten, feber och nattliga svettningar, värkande tänder och tandkött, m.m. utgjorde symtombilden.  1994 tillstod de militära myndigheterna att så många som 20 000 (ca 3%) eller fler av de 700.000 som deltagit I Kuwaitkriget visade upp symtom på syndromet.  En faktor som är gemensam för alla deltagande amerikanska trupper är att de påtvingades experimentella vacciner och otestad medicin.  

Men, dar finns fler spekulationer av orsaker till Gulf War Syndrome.  DU (depleted uranium) var använd I s.k. “Bunker Buster Bombs”.  Utrikesminister Rumsfeld gjorde ett grumligt medgivande 16 januari I år att DU-vapen använts.  De som drabbats utsatts för en strålning 100 gånger högre än normalt, 30 gånger det tillåtna för kärnkraftsarbetare.  Gulfkrigsveteraner visar att deras barn fötts med tre gånger så många defekter och onormala kromosomer som hos övriga befolkningen I USA.  En rad undersökningar, gjorda I USA och Irak av amerikanska forskare, visar ett starkt samband mellan de sjukdomsspektra som drabbar veteraner I båda länderna.  Frekvensen av cancer hos irakiska veteraner ökade från sju till fyrtio gånger de fem första åren efter Gulfkriget.  

Soldaternas barn fick missbildningar som man aldrig hade sett förut, skador som starkt påminner om de som orsakats av Agent Orange:  de föddes med missbildade armar, ben, fingrar eller tår- eller utan – eller med vattenskalle, hjärnskador, blindhet och dövhet.  Halveringstiden för dioxinet I Agent Orange är 15 år, för utarmat uran 4,5 miljarder år. Sjukfrekvensen ökar fortfarande bland de amerikanska soldater som deltog I Gulfkriget. 168 000 av dem är I dag “disabled”, invalidiserade.

De sjuka soldaterna är övertygade att något som hade hänt med dem under vistelsen I Saudiarabien, är orsaken till sjukdomen.  Det fanns spekulationer att giftig rök från de brinnande oljekällorna I Kuwait eller att dieseloljor I duschvattnet kunde vara orsak.  Andra soldater skyllde sjukdomarna på biologiska vapen som Saddam Hussein låtit frisläppa.  Så tidigt som 1992 fanns det rykten om att makar till Gulfkrigsdeltagarna också visade tecken på sjukdom.  Kvinnorna fick ett osedvanligt stort antal med missfall.

En annan ämne som talats mycket om som följd på Gulfkriget är  “embedded journalists”.  Enligt Mats Larsson I Expressen är facit från Gulfkriget inte uppmuntrande.  De 1 600 journalister som var ackrediterade I Saudiarabien fick inte se mycket av kriget.  Inte annat än via militärens briefingar där svart-vita tv-bilder visades upp på amerikanska smarta bomber.  Det var ett kliniska kriget. Det var utan blod.  Det var utan sönderbrända lik.  Att bara nio procent av bomberna var precisionsstyrda fick vi veta först senare.  Färgbilder från bomber som träffat fel fick vi sällan se.

FN:s roll i konflikten  

FN fördömde Iraks agerande och stämplade invasionen av Kuwait som ”ett brott mot internationell fred och säkerhet”. För att tvinga ut Irak ur Kuwait genomdrev FN:s säkerhetsråd en rad olika resolutioner (totalt antogs 12 resolutioner inom loppet på fyra månader).

Den 6 augusti 1990, fyra dagar efter invasionen samlades FN:s säkerhetsråd och tillskrev en ny resolution som uppmanade FN:s medlemsstater att inleda vapenembargo och fullständiga ekonomiska sanktioner inom finans och handel (flottblockad) mot Irak tills landet dragits sig tillbaka från Kuwait.

I själva verket fick de ekonomiska sanktionerna negativa effekter och bidrog till försämring av landets ekonomi och infrastruktur, vilket drabbade civilbefolkningen hårdast då det ledde till livsmedelbrist och dålig folkhälsa. För att lindra embargots negativa effekter och för att förhindra vantolkning av dess motiv och mål föreslog FN 1991 ”olja mot mat -programmet” vilket innebar att medicin och livsmedel skulle bytas mot olja.

När hotet växte för en Irakisk attack mot Saudiarabien inledde USA en omfattande mobilisering av militäriska styrkor till stöd för Saudiarabien. Denna operation kom att kallas för ”Desert shield” (Ökensköld) vars syfte inledningsvis var att avskräcka Irak från att fortsätta angreppet mot Saudiarabien.

Samtidigt arbetade USA intensivt för att bygga upp en stark koalition mot Irak. Tillsammans blev 38 länder medlemmar i koalitionen och stod i beredskap med vapen, stridsflygplan – fartyg och militärtrupper.

Den 29 november 1990 beslutade FN:s säkerhetsråd i ”krigsresolutionen” att tillåta alla nödvändiga medel för att tvinga fram en lösning som skulle få ut Irak ur Kuwait.

Irak ställdes inför ett ultimatum som innebar att de var tvungna att lämna Kuwait före den 15 januari 1991, annars skulle FN- alliansen göra allt som stod i deras makt för att återupprätta internationell fred och säkerhet, vilket inkluderade militärt våld.  

Tiden mellan detta gjordes tappra försöka att på fredlig väg lösa konflikten och undvika väpnad konflikt (den 9 januari gjordes det sista försöket) men efter återkomna misslyckanden ställde man hårdare krav på Irak. Med USA i spetsen ökade motståndet mot Irak allt mer och därmed övergick operation ökensköld mot en mer väpnad konflikt (operation ökenstorm) med en rad inblandade länder stridandes på USA:s och FN:s sida.

De mest dominerande staterna i denna allians var bl.a. USA, Storbritannien och Frankrike. USA svarade för den särklass största truppstyrkan med sammanlagt ca 500 000 man. Sverige bidrog med ett fältsjukhus och 525 sjukvårdare.

Efter krigets slut antog FN:s säkerhetsråd ytterligare ett dussintal resolutioner riktade mot Irak. Man beslutade bl.a. om att Irak skulle skrota alla massförstörelsevapen och långdistansmissiler och tillåta kontrollinspektioner från FN.

Varför gav sig USA och FN in i konflikten?

Från både Irak och USA:s sida hade konflikten en ”målkonfliktisk” karaktär, där det rådde en kapplöpning om inflytandet och makten över oljepolitiken kring länderna i mellanöstern. USA och Västeuropa är beroende av de oljetillgångar som finns vid detta område, när Irak med Saddam Hussein vid makten invaderar Kuwait sågs detta som ett stort hot för den makt som dessa områden symboliserar.

FN vars uppgift är att förespråka internationell fred och säkerhet, går in i konflikten på Kuwaits sida då man fördömer Iraks handlande att angripa en självständig stat, då detta strider mot den ”internationella världsordningen”.

Vad USA gör i detta läge är att genom vetorätten få med sig de största ledande stormakterna inom säkerhetsrådet (Sovjetunionen, Kina, Storbritannien och Frankrike, som egentligen inte vågar stå emot USA:s inflytande) och få dem att gemensamt slå tillbaka mot Irak.

Det kalla kriget slut hade skapat förutsättningar för en starkt FN. Med förskräckelse befarade man att Irak och Saddam Husseins annektering på Kuwait skulle resultera i enväldig makt över världsekonomin genom att kontrollera oljepriserna och oljeproduktionen. Detta hotade maktbalansen och stabiliteten i området och därmed oljeförsörjningen som vägrades accepteras av Västmakterna och USA.

Detta i åtanke gjorde att stormakter som Sovjetunionen, Kina, USA, Storbritannien och Frankrike som tidigare befunnit sig i kollision med varandra var beredda att samarbeta för en motattack mot Irak. Det framfördes dock inte formellt men oljan hade en underbetonande betydelse för den enorma kraftsamlingen mot Irak.

FN:s handlande i Gulfkonflikten har i efterhand väckt många kritisk frågor, då man ställer sig frågan om det inte fanns en annan utväg än att bruka våld för att nå fram till en slutmässig lösning. Var det rätt att använda våld eller kunde konflikten ha lösts på fredlig väg?

Eller om det var rätt att överlåta ansvaret för våldsamma aktioner till enskilda medlemstater?

Om en av vetomakterna (USA) i säkerhetsrådet tar på sig en ledande roll och lätt kan styra över de övriga blir säkerhetsrådet en mäktig maktfaktor som figurerar utåt som avskräckande mot potentiella angripare, vilket alltså innebär en stor fördel för den maktgivande staten.

Att säkerhetsrådet består av de rika länderna förstärker de rikas kontroll över de fattiga länderna vilket väcker mest kritik från U-länderna och de muslimska länderna, som vill förändra FN till ett mer principfast organ som inte bara verkar för de rika ländernas intressen och behov, vilket även innebär en större självständighet utan USA:s inflytande.

Även USA:s roll i konflikten har stött på kritik, då USA var den mest pådrivande aktören i FN:s agerande mot Irak. Det låg också i USA:s intresse att stödja Kuwait och Saudiarabien linje i OPEC (låga stabila oljepriser) då man ville befästa sitt globala ledarskap och säkra sin kontroll av oljepolitiken. Det råder ständigt en maktkamp från aktörernas sida där man vill framstå som en kämpe för världens bästa men den riktigt bakomliggande orsaken är till egen fördel.

USA:s agerande i det aktuella kriget mot Irak (påbörjat 2003) har också stött på kritik, jämfört med Gulfkriget där Irak invaderade en självständigt stat (Kuwait) så gav Irak inte något tecken på att vara ett utrikiskt hot. Utifrån USA:s perspektiv kan den aktuella konflikten även ha bakomliggande skäl med att försöka avleda uppmärksamheten från sitt stöd till Israels politik gentemot palestinierna.

USA (även andra stormakter) har till viss del sig själva att klandra då man samtidigt vill framstå som en symbolisk ”världsdemokrati” och skapa lag och världsordning men fortsätter att bidra med stor del av vapenexpansionen till de konfliktdrabbade länderna.

Källor:

www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=234124  

2004-04-27 Källa Nationalencyklopedin

www.nat.nu/usasglobledarskap.html  

www.europarl.eu.int/meetdocs/committees/afet/20010625/443832sv.pdf

www.antikrig.org/Fnirak.htm

www.clarte.nu/grafik/c1031/c1031_6.htm

www.2000taletsvetenskap.nu/tidning/97nr3/97-3art7.htm

www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,239437,00.html

www.expressen.se/index.jsp?a=10280

www.susning.nu/Gulfkriget

www.yelah.net/yelah/20010402/usairak0402

15 svar till “En tillbakablick i nutidens historia”

  1. Pingback: ciprofloxacin drug
  2. Pingback: purchase cialis
  3. Pingback: generic ventolin

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *